sanerare
Efter avklarat tandläkarnbesök begav jag mig till jobbet. Kämpade på fem timmar i röd uniform varpå jag blev hämtad av Lotta på Maxi's lastkaj jonglerandes åtta banakartonger som senare skulle fyllas med diverse smått och gått. Hon bjöd på McMat och sen srtyde vi kosan ut mot ön i hennes ättriga lilla Audi 80.
Nu sitter jag här, slut efter en lång dag och funderar när hjärtat mitt ska komma hem.
Klockan är nu elva och han är fortfarande kvar på fabriken..
Min stackars älskling, ska det vara såhär att vara sanerare så röstar jag bryskt NEJ.
grubbel...
Att leva för stunden har alltid varit det rätta. Och man ska aldrig ångar något man gjort. Detta står jag fortfarande för. Men någonstans längs vägen måste jag valt fel. Elle så är det mer ovissheten som plågar mig. Ovissheten om vad jag kunnat haft. Eller vetskapen om att jag inte är allt jag vill vara. Vad hände? Jag var orädd. Jag kastade mig håglöst in i nya, främmande situationer. Vad hände?
Har jag bara drömt? Har jag alltid varit samma fegis som jag numera vaknar upp och möter i spegeln. Har jag alltid varit bromsklossen?
Någonstans i mitt förflutna. Ett förflutet jag inte längre vet om jag haft.. Kanske är alla mina minnen i själva verkat någon annans, minnen som jag bara nästlat mig in i för att få ta del, kunna säga att dom är mina.
Någonstans i det förflutna, har jag gjort fel. Tappat nått vitalt. För avundsjukan hägrar i mig när jag ser vad ni har och jag har förlorat och det går inte att hjälpa, jag kan inte klandra någon annan än mig själv.
Jag kanske helt enkelt valt bort mina vänner. Valt bort mina ambitioner, mina drömmar,
Men mot vad? Vad har jag som kostar så mycket?
Jag måste göra något konstruktivt. Men vad, det tjänar ingenting till att gräva i det förgångna. Jag får det ändå aldrig tillbaka. I som det var när jag hade det som mitt.. Så vad spelar det för roll. Plocka ihop spillrorna och gå vidare med ditt liv, acceptera det faktum att ditt liv kanske i nuläget inte är som du velat ha det men inse att endast du kan göra nånting åt det.
För om det är nånting livet lärt mig så är det att man ALDRIG får nånting gratis.
Allting kommer altid med konsekvenser och allting har sitt pris.
Hanna Pakarinen - Leave Me Alone
in memoriam
Förbannade skit! Om man hade kunnat peka på nånting som var galet..
Men icke. Allt känns bara utåin. Jag vet inte nå.
Jag vill så mycket.
Men framförallt vill jag inte hamna efter.
Jag vet att valen jag gjort i mitt liv, mina egna val, har satt mig här men jag kan ändå inte låta bli att vara lite avundsjuk.
På allting ni gjort, alting ni upplevt. Vad har jag att visa för mitt liv? Vad har jag åstadkommit?
Jag minns er allihopa, minns ni mig?
Meningslöst
Jag kan inte hjälpa att känna att det här med blogg och bloggande har en effekt jag inte riktigt varken kan förstå, acceptera eller uppmuntra. Okej, att ni får veta vad som händer. NOT!
NI tror ni vet vad jag menar. Jag tror jag vet. Men i självaverket har ni ingen aning. Och ni kommer aldrig få reda på dett heller för att ni hör inte av er för att kolla läget. Ni har ju läst min blogg saå ni vet ju redan allt. Ni har ju stenkoll.
¨Lämnar inte en kommentar ingenting. Ingen vet att ni snokat runt. Men ni tror er ändå veta allt om mig. Snackar skit och sprider dynga. Och tror ni vet allt. Har stenkoll.
WWW stundar, dags för hemgång =)
Jag har inte packat ännu, fast jag borde ha gjort de.
Jag börjar jobba klockan 6 imorgonbitti,
vilket innebär att jag borde gått och lagt mig. Det har jag heller inte gjort.
Den här veckan har varit helt ofattbart lång.
Tung och lång, mest lång för att den varit så tung antagligen.
Det känns som jag inte hinner med. Hinner med mig sjäv, alla andra och ja.. allt.
Jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill vara. Men jag hinner inte.
Jag jobbar, äter och sover. Sen är tiden slut.
Och de få dagar jag faktiskt har en gnutta tid över så är alla andra upptagna.
Upptagna, buttra eller bara försvunna.
Och allt jag velat göra verkar totalt ouppnåeligt.
Så fruktansvärt långt utom räckhåll att det syns mest patetiskt att eftersträva.
Får jag någon förståelse?
Nej. Jag får en klapp på huvudet och en uppmaning att göra något åt saken.
FINE! Det kanske behövs en sån push i ryggen ibland,
men inte nu. Inte idag, inte när allt är såhär.
För bövulen! Fixa allt istället!
Jag passar liksom inte längre.
Jag passar inte in i min egen form. I mina egna kläder.
Jag vet inte hur jag ska bete mig,
hur jag ska agera och uttrycka mig för att vara mig själv.
Eller kanske snarare,
ett "mig själv" jag står ut med, ett "mig själv" som jag kan hantera.
Som andra kan bemöta. Jag kan inte hantera mig själv.
Känner mgi alltmest bara som ett korthus. Ett dåligt staplat korthus.
Jag ska iaf hem i helgen. Vad nu det innebär.
Peace Out
...
Ibland vaknar man till mitt i ett steg och inser att man inte längre vet vars man är påväg. Man har gått på autopilot så länge att man tappat bort sig själv. Man ser sig omkring och vet inte vars man är eller framförallt VEM man är.
Jag har alltid tyckt mig ha ganska god insikt om vem jag är, vad jag vill med mitt liv, vad jag har i mitt liv.
Just nu känner jag mig bara helt tappad. Jag har ingen aning om nånting.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få ordning på mitt liv igen men nånting drastiskt måste ske.
Jag orkar inte längre.
Energin är slut.
..
när lektionen började tog han upp en glasburk och började fylla den med stenar,
sedan frågade han eleverna när han hade fyllt hela burken är burken full nu?
eleverna tyckte det och då tog läraren upp en låda med smågrus och fyllde tomrummen mellan stenarna med gruset, läraren frågade då igen är burken full nu? eleverna tyckte ju att den va de och då tog läraren upp en påse med sand och hällde i. eleverna började så fundera vad han höll på med och läraren svarade. jag visar hur era liv ska se ut.
stenarna det är dom viktigaste sakerna. det är er familj och flickvän/pojkvän dina barn och din hälsa. gruset är dom saker dom gör dig lycklig ditt jobb ditt hus din bil osv. sanden det är alla småsaker som finns.
om man plaserar sanden först. så ryms inte dom stora stenarna och gruset, så ska man tänka i livet också. att tänker man bara på alla små saker så får man itne plats med dom stora sakerna som är viktiga för dig.
ta hand om stenarna och gruset först dom saker som betyder för dig. gör dina prioriteringar resten är bara sand..
