.

Jag har inte packat ännu, fast jag borde ha gjort de.
Jag börjar jobba klockan 6 imorgonbitti,
 vilket innebär att jag borde gått och lagt mig. Det har jag heller inte gjort.
Den här veckan har varit helt ofattbart lång.
Tung och lång, mest lång för att den varit så tung antagligen.
Det känns som jag inte hinner med. Hinner med mig sjäv, alla andra och ja.. allt.

Jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill vara. Men jag hinner inte.
Jag jobbar, äter och sover. Sen är tiden slut.
Och de få dagar jag faktiskt har en gnutta tid över så är alla andra upptagna.
 Upptagna, buttra eller bara försvunna.
Och allt jag velat göra verkar totalt ouppnåeligt.
Så fruktansvärt långt utom räckhåll att det syns mest patetiskt att eftersträva.
Får jag någon förståelse?
Nej. Jag får en klapp på huvudet och en uppmaning att göra något åt saken.
FINE! Det kanske behövs en sån push i ryggen ibland,
men inte nu. Inte idag, inte när allt är såhär.
För bövulen! Fixa allt istället!

Jag passar liksom inte längre.
Jag passar inte in i min egen form. I mina egna kläder.
Jag vet inte hur jag ska bete mig,
hur jag ska agera och uttrycka mig för att vara mig själv.
Eller kanske snarare,
ett "mig själv" jag står ut med, ett "mig själv" som jag kan hantera.
Som andra kan bemöta. Jag kan inte hantera mig själv.
Känner mgi alltmest bara som ett korthus. Ett dåligt staplat korthus.

Jag ska iaf hem i helgen. Vad nu det innebär.

Peace Out