.

Att leva för stunden har alltid varit det rätta. Och man ska aldrig ångar något man gjort. Detta står jag fortfarande för. Men någonstans längs vägen måste jag valt fel. Elle så är det mer ovissheten som plågar mig. Ovissheten om vad jag kunnat haft. Eller vetskapen om att jag inte är allt jag vill vara. Vad hände? Jag var orädd. Jag kastade mig håglöst in i nya, främmande situationer. Vad hände?
Har jag bara drömt? Har jag alltid varit samma fegis som jag numera vaknar upp och möter i spegeln. Har jag alltid varit bromsklossen?

Någonstans i mitt förflutna. Ett förflutet jag inte längre vet om jag haft.. Kanske är alla mina minnen i själva verkat någon annans, minnen som jag bara nästlat mig in i för att få ta del, kunna säga att dom är mina.
Någonstans i det förflutna, har jag gjort fel. Tappat nått vitalt. För avundsjukan hägrar i mig när jag ser vad ni har och jag har förlorat och det går inte att hjälpa, jag kan inte klandra någon annan än mig själv.

Jag kanske helt enkelt valt bort mina vänner. Valt bort mina ambitioner, mina drömmar,
Men mot vad? Vad har jag som kostar så mycket?



Jag måste göra något konstruktivt. Men vad, det tjänar ingenting till att gräva i det förgångna. Jag får det ändå aldrig tillbaka. I som det var när jag hade det som mitt.. Så vad spelar det för roll. Plocka ihop spillrorna och gå vidare med ditt liv, acceptera det faktum att ditt liv kanske i nuläget inte är som du velat ha det men inse att endast du kan göra nånting åt det.

För om det är nånting livet lärt mig så är det att man ALDRIG får nånting gratis.
Allting kommer altid med konsekvenser och allting har sitt pris.