.

Man gör bara inte vissa saker.
Och vissa saker är inte tänkt att man bara ska släppa och glömma.
Speciellt inte om det inte är första gången.
Att upprepa samma idiotiska grej innebär att man har sig själv att skylla för konsekvenserna.
Och som sagan fortgår kommer du att bli påhoppad av konsekvenser resten av ditt liv.
Varje gång du tror att det är över och att du kan slappna av så kommer konsekvenserna
av vad du gjort slå undan fötterna på dig och ge dig en välriktad spark i mellangärdet så du
tappar luften och inte längre kan andas.
Att allt känns hopplöst är ditt eget fel.
Du har ingen annan att skylla för att du saknar självkontroll.

Dessutom har situationen utspelat sig sådan att din idiotiska framfart kommer att plåga dig resten
av ditt liv av bara en sån enkel anledning som att du ställde till med en scen inför gud vet hur
många andra människor som helst.

Du kommer få spendera resten av dina dagar med att se dig över axeln och fråga dig själv
hur många som pekar och viskar om dig, hur många som vet vilken utflippad psykopat
du verkligen är, och hur många som ifrågasätter hurvida du verkligen borde få vistas ute
bland vanligt folk.. För långt många fler än du först trodde vet om vad som hänt
vilket har gjort situationen långt mycket mer officiell än du först trott.
Långt många fler kommer att dömma dig och förskjuta dig.
Om du trodde att allt börjat lugna ner sig så är du lurad.
Allt kommer fortsätta i samma takt, tro inte för en sekund att du kan slappna av.

Kanske är det vad du förtjänar.

..har jag fått höra så många gånger att jag inte kan minnas, kanske är det därför jag inte kan sova heller..

Att lösa en dispyt över telefonen är aldrig enkelt, och det var det inte den här gången heller. Troligast för att jag fortfarande bubblar av ilska och det enda gensvar jag får av dig är lama ursäkter och nochalans.
Jag börjar se ett samband med en riktigt dålig film vi såg för ett tag sen: Idiocracy.
Den handlar i korta drag om att evolutionen går bakänges. Och NO SHIT! vad oss två anbelangar, så har vi verkligen klampat några ordentliga steg bakåt.. Inte så mycket vi som du, men iaf..

Egentligen har jag alltid vetat att det här är exakt sån som du är. Jag borde accepterat ditt beteende för länge sen, eller om inte accepterat så åtminstone lärt mig leva med det. Men faktum är att ilskan över din själviska framfart äter upp mig från insidan. Och ytterligare ett faktum är att jag gjort allt som står i min makt för att få dig att förstå, se saker och ting ur mitt perspektiv och kanske överväga en förändring.
Och nu vet jag helt enkelt inte vars vi står?

En nära vän satte på sätt och vis ord på min frustration: förstår han inte att i ett förhållande representerar man även den andra parten? Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, vilket svar som var mest politiskt korrekt. Men samtidigt så kan jag inte sticka under stol med att min vän slog huvudet på spiken. Ditt beteende är fruktansvärt själviskt och oerhört respektlöst mot mig, inte bara av den anledningen avv du bryter dina löften till mig och totalt nonchalerar mina varningsflaggor, utan även av den anledning att.. jag skäms lite för att säga det,
Du skämmer ut mig.

Jag hemsöks av facebookfoton, dryga kommentarer och en massa annat.
Annat som du obrytt rycker på axlarna åt och skrattar bort.

Jag önskar bara att du inom de närmsta timmar kommer till nån sorts insikt, för helt ärligt, det här är en flicka som är i desperat behov av sin skönhetssömn och jag orkar verkligen inte vara osams mycket längre.

Och vissa plågas av mörkret värre än andra.

Jag önskar solen kunde skina på er alla, dygnet runt året runt.
Att ni skulle få bada i ljus lycka och värme. Jag tycker inte det är att be om för mycket, inte alls.
Livet ska inte behöva vara en konstant uppförsbacke.
Okej. Man missar en tvätttid, eller tappar posten i snöslasket.
Bränner köttfärsslimpan. Missar bussen eller biljetterna till senaste bion är slutsålda...
Men kan vi inte stanna där?
Bad things are suppose to happen to bad people.
Jag ber inte om en miljonvinst på Lotto, att ni blir befodrade till bästa tjänsten på erat jobb, att ni får absolut högsta möjliga betyg på allt, en herrgård eller en flåsig bil..
Men lite medvind kan väl adlrig vara för mycket begärt?
Det förtjänar ni. För alla gånger ni funnits där för mig. 
Jag vill kunna torka era tårar, övertyga er om att inga problem är värda era tårar
Skaka er tills ilskan försvinner, krama er tills tårarna är slut,
uppmuntra er att möta världen head on.
men jag vet inte vad jag ska säga.


Åh hjärtat. Som jag lider med dig.

Vet inte riktigt vad jag ska göra, om det ens finns någonting jag kan göra.
Jag har ingen aning om vad du går igenom men det smärtar mig att se dig så trasig.
Att världen kan vara så grym med någon så stark och välmenande är utöver mitt förstånd..
Finns inga ord som egentligen passar, allt låter bara klyschigt å konstigt.

Jag vet att livet känns meningslöst och att lyckan tycks vara utom räckhåll men jag vet att du är stark nog att klarar dig igenom det här, att du kommer ta dig upp på benen igen. Starkare än någonsin! och jag vet att du har fantastiska människor runt omkring dig, mig själv inräknad som hjälper dig upp om du snubblar på vägen dit och som att har tålamod att vänta den tid det tar för dig att vilja vara med oss i solen igen.

Jag kan inte trolla bort smärtan, vissla fram solskenet på din himmel eller något magiskt ens i närheten, men jag finns här om du behöver mig och jag tänker på dig (och din familj) vareviga, vareviga dag.
Er olycka smärtar oss alla, varje dag.
Men en dag kommer en ljusare morgondag.
Då du tillåter solen skina på dig, och värma bort alla elaka skuggor.
Jag älskar dig stumpan.

Låg där i mörkret och vred och vände på mig. Kunde verkligen inte för allt i världen lyckas somna, även fast min älskade sambo redan somnat för länge sen. Provade läsa lite, slötittade lite på tv.. Nope.

Istället drev jag mig själv vansinnig med grubbel.
Jag har dåligt samvete över det här med högskoleprovet..
att jag inte pluggat och förberett mig tillräckligt hårt liksom..
Om en månad är provet och samma kväll kommer jag troligt vis få bekräftat att jag precis slängt 350 spänn rätt ner i sjön. Men jag fattar ju fan inte vad jag läser! Hur lätt är det att motivera sig själv då?.. Största delen av tiden sitter jag bara och svär och när jag till slut lägger undan böckerna känner jag mig som en komplett idiot och börjar verkligen ifrågasätta hur jag ens kunde gå ut gymnasiet med godkända betyg...
SUCK

Men det är inte bara det som bekymrar mig..
Jag har ju som mer eller mindre bestämt mig för att jag vill bli förskolelärare..
Men varför då? för att jag är för feg för att bli det jag egentligen vill bli..
Jag tror helt enkelt inte att jag har vad som krävs, att jag är villig att jobba så hårt som det krävs för att jag ska kunna nå dit jag egentligen vill..
en jag vill inte vakna en morgon och inse att jag nöjde mig med mindre än jag borde ha gjort..

När jag tittar mig omkring där jag är nu, ser jag överallt folk som nöjt sig..
En som egentligen är arkitekt men istället nöjt sig med att plocka äpplen hela dagarna, bitter som få..
En som vill bli hästveterinär men som pga. enligt henne själv för dåliga betyg nöjt sig med att bli sjuksköterska..
En som helt enkelt nöjt sig bara för att han velat fram och tillbaka för länge..
Vad gör mig en uns bättre?
Varför skulle jag lyckas?

Åh kära nån!
Hur fan ska jag veta vad jag ska göra egentligen?
Varför är inte jag lika målmedveten som alla andra tycks vara?
Någon annan borde fan bestämma..
Det här är inte rättvist..

As high as the moon
So high were my spirits
When you sang out my name
And coming from you
It was enough just to hear it
Oh, it rang like the bells did today
But even the sturdiest ground
Can shift and can tremble and let us fall down…

Kindly unspoken
You show your emotion
And silence speaks louder than words
It’s lucky I’m clever
Cause if I didn’t know better
I’d believe only that which I’d heard

In the days of my folly
I followed your lead
Did what Simon Says to do
But I won’t let melancholy
Play me for a fool Oh, no
I’m on my way somewhere new
And as far as your lack of something to say
Well, to tell me goodbye there was no better way

Kindly unspoken
You show your emotion
And silence speaks louder than words
It’s lucky I’m clever
Cause if I didn’t know better
I’d believe only that which I’d heard

So don’t keep me up till the dawn
With words that’ll keep leading me on
I know much better than to wait for an answer from you

Kindly unspoken
You show your emotion
And silence speaks louder than words
It’s lucky I’m clever
'Cause if I didn’t know better
I’d believe only that which I’d heard

Utanför fönstret faller tunga snöflingor. I några timmar till lyckas vi nog hålla mörkret stången. Ingen hemma utom jag och mina tankar. Kylan har verkligen haft oss i ett hårt grepp dom senaste månaderna, både vädermässigt och på andra plan men häromdagen sken faktiskt solen. Solen sken och ingav oss hopp. Hopp om en ljusare tid framöver, en varmare tid framöver. Jag hoppas och jag längtar. För det kan jag inte sticka under stol med, tålamodet tryter. Det är ju tyvärr inte bara den vädermässiga kylan, och mörkret som jag inte själv kan styra över, hur gärna jag än vill. Antar att man tillslut måste inse sina egna begränsningar och helt enkelt ta ett steg tillbaka. Nöja sig med sin roll som betraktaren helt enkelt. Låta andra hantera mörkret och kylan i sin egen tid. Men en sak ska du veta, när du är redo så möter jag dig gärna i solen. Som en klok pojke sa: "dags att släppa sargen och hoppa in i matchen" True ain't it?

Än en gång har pojkarna lyckats klämma in mig i mitten av en onödig konflikt som först och främst
inte bör tas under influensen av alkohol och som dessutom inte rör någonting som
dom två behöver bry sig i att diskutera mellan varandra.
Glåpord kastas åt höger och vänster tills nån i vredesmod och
frustrerad desperation slår ett slag under bältet, långt under bältet denna gång.

Jag hatar den sits ni sätter mig i. Jag hatar att ni är så själviska och så stolta att ni inte kan se till någon
annan än er själva, och jag HATAR att ni gör det så pass offentligt som DU valt att göra.
Genom BLOGGINLÄGG bl.a.
Jag har alltid hävdat att jag skriver blogg för att reflektera över mitt liv, mig och mina tankar och
har jag någonsin lämnat ett inlägg som haft för avsikt att skada någon
så ber jag för detta så hemskt mycket om ursäkt.
För det är den fegaste av krigsföring.
Att sitta och smutskasta en annan i vansinnig ilska på ett sätt som innebär att åskådare och
besökare skapar sig en uppfattning av situationen som kanske inte alltid är helt rättvis, det är fegt.

"Jag vet att jag inte är perfekt, inte ens i närheten.
Jag vet att jag kan vara otrevlig och rent av elak ibland.
Att jag helt tappar besinningen har också hänt några gånger under mitt liv
och för dessa gånger skäms jag verkligen då det verkligen inte är en sån människa jag vill vara"

Det är dina egna ord, och ändå väljer du att totalt nonchalera hans försök till försoning och
lägger istället energin på smutskastning. Jag förstår din ilska över att ha blivit påhoppad
på det viset som hände i fredags, och jag försvarar inte på något vis hur han behandlade dig
men med tanke på allt som hänt oss det senaste halvåret förstår jag inte
hur DU kan vara så snabb på att dömma.

Du pratar om meningskiljaktigheter ni två hade sinsemellan "som slutade mindre bra"
Och med de menar du att du pga. något som inte berörde dig skapade en konflikt och
sen undvek att lösa det, utan jag var tvungen, JAG, att tjata på dig i en veckas tid
för att du skulle ta dig i kragen och plocka upp telefonen för att lösa situationen.
Vad skulle jag annars göra? För när ni beter er såhär så hamnar jag mig mitt emellan.
Och även om ni båda tycker det är bekvämast att sticka huvudet i sanden och inte låtsas om det,
så funkar det inte i längden. Inte när det är fler än bara ni två inblandade.

Du säger att "Jag skulle aldrig vika undan eller flytta mig om jag tycker du gör fel"
Och på något vis är det nog det jag tycker är värst.
För du bryr dig inte inte om ifall du har fel eller inte, Men jävlar om nån annan har det,
då ska dom minsann få höra. Att stänga in sig och stänga ute resten av världen,
på bekostnad av att få bevisa att en annan människa har fel, är det verkligen värt det?

Som incidenten i julas,
när en vuxen man startar en nästintill våldsam konflikt med en 15-åring om något så löjligt som ett tv-spel.
Jag vet att du fortfarande anser att du hanterade situationen som du anser rätt
men jag har så svårt att förstå hur du kan resonera på det viset,
"Han måste fan lära sig att ge sig när han vet att han har fel" väses fram
medan resten av familjen skräckslaget betraktar vad som precis ägt rum.

Att han drog de så långt som att ta upp det faktum att du voltat och kvaddat min bil är helt oförlåtligt
och absolut inget som jag försvarar. Det har han absolut ingenting med att göra och det var som sagt
verkligen ett slag under bältet för även om han inte fattar att du har dåligt samvete över de,
så vet jag de. Och det är en sak mellan oss.
Där har han ingenting att komma med.

Jag tänker inte ta någons sida och jag anser inte att jag ska behöva göra det.
Jag har pratat med honom och sagt exakt vad jag jag tycker om han fruktansvärt dålig beteende,
mot mig men FRAMFÖRALLT mot dig.
Jag har inte pratat med dig av den enkla anledningen att du inte velat utan valde att blogga om det istället,
en blogg som alla kan läsa, inte bara i Umeå

Men faktum kvarstår: Kevin har försökt be om ursäkt, bollen ligger hos dig.

Alla har vi vårat bagage. Vår tyngd att bära. Ingen i denna värld har en fläckfri bakgrund, Åtminstone inte jag.
En del av bagaget har man själv gjort sig obligerad att bära, andra delar har andra gett dig, på gott och ont.
Men även det bagage som smärtat oss mest kan inte bara vara av ondo. Alla idiotiska idiotiska saker jag gjort och utsatt både andra och mig själv för och alla saker jag blivit utsatt för, har gjort mig till den jag är idag.
Okej, fine.. Självklart finns det tillfällen då man önskar att man kunde få saker ogjorda eller att världen bara kunde lämna en ifred. Låta en få leva sitt liv ifred, utan att människorna runt en gör en illa, eller far illa de själva.
Men sen då?
Utan allt att bära, all tyngd som trycker ner en i skorna, skulle man verkligen ha någon verklighetsförankring?
Jag kan inte säga att jag inte ångrar, att jag inte önskar.. Men utan mitt bagage, vars hade jag då hamnat?

Jag har hatat, och avskytt. Dig och er, mig själv och alla andra, Men när man vaknar ur mörkret så måste man ändå försöka skrapa upp sig själv från marken och bygga något bättre. Hatet, eller i alla fall vad man trodde var hat, bleknar och försvinner, man stoppar undan det långt bort och även om det aldrig försvinner ur minnet, ur verkligheten så lär man sig ändå att hantera det, arbeta sig runt det.

Man kan inte låta bitterheten ta över, För jag minns fortfarande den lilla glada flicka jag var innan livet, som jag minns det, började, innan livet svärtades ner och innan man blev tvungen att möta morgondagen och bygga upp sin egen verklighet.

The important thing is not to be bitter over life's disappointments.
Learn to let go of the past
and recognize that everyday won't be sunny.
And when you find yourself lost in the darkness and despair,
remember it's only in the black of night you can see the stars,
and those stars will lead you back home.
So don't be afraid to make mistakes, to stumble, to fall,
cause most of the time the greatest rewards
come from doing the things that scare you the most.
Maybe you'll get everything you wish for
Maybe you'll get more than you ever could have imagined
Who knows where life will take you.
The road is long and in the end,
the journey is the destination

Ursäkta röran, vi bygger om.

Men även om bortglömd, fortfarande så jävla rätt.

Kevin har somnat för länge sen, ligger och kramar kudden och det utan att snarka. Det är mörkt i rummet, fönstret står lite öppet så man hör fåglarna utanför och svalkan slipper in och kyler ner lite. Alla andra har nog också somnat vid det här laget, det är tyst i hela huset.. men allt detta till trots så kan jag inte sova..
Och det bara tack vare ett dumt nedrans sms som inte var menat som nånting utan endast ett litet "fun fact" sådär i förbifarten! Knäppt egentligen hur en liten mening kan sätta sånn spinn på tankevärksamheten att man verklgien inte får någon ro i kroppen. Jag är så trött, så less på att den här dagen aldrig tar slut.. min kropp bara skriker efter vila men så fort jag stänger ögonen sätter skiten igång.. En massa konstigt grubbel som jag trodde jag förlagt, arkiverat eller hur som helst blivit kvitt för länge sen, men icket.

Bara det faktum att hela situationen känns så hopplös har förstört min sömn fler än en gång tidigare. Jag vet inte om det verkligen är någonting att hänga upp sig på, det som varit förut, det jag hade.. men jag vill så hemskt gärna ha det tillbaka och helt ärligt så förstår jag inte varför jag inte kan få det, åtminstone nån liknande sort av det. Jamena, herregud.. nog förstår väl jag att det inte alltid går att på tillbaka PRECIS som det var och att folk faktiskt går vidare på eget håll men varför ska inte jag kunna rymmas på ett hörn? Vi kan väl inte bara dött och förintats?
Varför är det bara jag som försvunnit ur ekvationen?

Jag är sämst på relationer så mest troligt äre jag själv som fuckat upp, såklart.. jag kan inte tänka mig nått annat. Eller så tror jag såhär i efterhand att jag HAR ansträngt mig för att komma tillbaka när jag kanske egentligen inte alls har det. Jag vet faktiskt inte.. Nu är vi iaf degraderade till artighetsfraser, missade samtal och obesvarade meddelanden. Och saken är den att ni antagligen inte ens ägnat mig en tanke, Kan inte vara nån annans än mitt eget fel...
Om det nu är försent, kan ingen bara vara så jävla vänlig å tala om det för mig då?
Avliva det skadeskjutna.

Men det handlar inte om självömkan eller att jag klandrar någon annan, jag önskar bara att jag visste hur jag skulle göra för att tordas ta för mig mer, om så bara ytte pytte lite mer..  det är ytterligare en sak jag saknar från tiden som var, oräddheten, den där oerhörda känslan av att JAG fixar det, Vem skulle kunna stoppa mig? liksom..
Jag känner mig som ett redigt vrak.. igång på tomgång,  utan nån motivation till nånting.
Vem fan trodde att jag skulle lyckas anyway?
 
Jag känner längst in i själen att det är dags att styra upp det hela, sluta gräva runt i allt gammalt och försöka se framåt.. men om jag inte lyckats tidigare, hur i helvete ska jag då kunna övertyga mig själv om att den här gången, den här gången går det minsann vägen?
Jag ser liksom ingen lösning på det hela,
jag får helt enkelt leva hela mitt liv med ånger och tusentals obesvarade frågor..
Och om jag aldrig får veta vad jag gjort fel.. Hur ska jag då någonsin lära mig så det inte händer igen?

Äsch, Fuck it.

Kl. 22.46 onsdagkväll rök första hårtussen:



Grabbarna jobbade som vansinniga och var i denna stund inne på  nästan sin 16e arbetstimme utan sömn..
I ett impulsinfall bestämde jag fick för att nu skulle håret bort.
Jag har önskat och längtat efter kort hår så himla länge men aldrig riktigt tordats.
Jag har velat fram och tillbaka men nu vare färdigt.
JÄMARNS!



Jag skyndade mig att klippa av allt hår innan jag skulle hinna ångra mig.
Angelica, my darling, rådde mig att sova på saken och
lillasyster rådde mig till att gå till en frisörska mene...
Jag hade helt enkelt inte riktigt tid att vänta.



Torsdag skuttade jag över gräsmattan och stålsatte mig inför
fr. Granlunds förbannelse.. "OMG OMG! Inte långa lockarna! AAAAAH"
Men, hon sa faktiskt att det blev fint =)
Hon hjälpte mig att jämna till det lite grann bak i nacken och så..
där jag av förklarliga skäl inte riktigt nådde själv..
Och btw. Har ni nån aning om hur svårt det är att klippa sig utifrån sin egen spegelbild?
allt blir ju bakåfram..

Det färdiga resultatet blev iaf:

Å jag är hur nöjd som helst=)

Dom flesta delar min åsikt, dock inte Kev..
han vill ha sin flicka långhårig men jag kan inte påstå att jag bryr mig så mycke om det egentligen.
Han är tvungen att vara kär i mig ändå, aha  :p

Och håret växer ju faktiskt ut igen,
fast inte än på mycket, mycket länge..
Tack å lov =)

Peace Out.

Jag är så trött, så less, så arg. Jag längtar till semestern så otroligt mycket.
Jag har ingen energi kvar att anstränga mig, jag har ingen motivation kvar.

Tanken har slagit mig att det kanske vore dags att byta jobb, att göra nånting annat.
Nått jag faktiskt kan tänka mig att jobba länge med.
Inget jobb jag bara tar på mig för att slippa undan att städa toaletter.
Eller kanske börja plugga. Utbilda mig till nånting så jag faktiskt för en gångs  skull i mitt liv kan få ha ett välbetalt jobb. Ett jobb som jag kn tänka mig att jobba länge med.
Men vadå?
Oavsett om vi diskuterar jobb eller skola så är jag helt Clueless..
Jag har ingen aning om vad jag vill med mitt liv. Jag har inga mål.
Men kan man vara mer viljelös eller?
Inte undra på att jag är dragandes med ett jobb jag inte vill ha.

När det kommer till skola.. Så slits jag mellan en miljon olika orationella faktorer som jag anser spelar in.
Jag vill utbilda mig till nånting som gör att jag käna känna mig stolt, ett yrke som man kan se upp till,  jag vill utbilda mig till nånting som gör att jag får en chans att umgås med andra i min ålder, kanske inte främst när jag är färdigutbildad utan kanske mera medans jag faktiskt pluggar.. Jag vill att yrket jag väljer att ubilda mig till inte bryr sig om hur jag ser ut , huruvida jag är piercad och tatuerad eller inte... Jag vill utbilda mig till nånting annat än er, nått som ignen av er kan tala om för mig hur jag ska sköta, något som jag kan vara bäst av alla oss på. Jag vill inte bli dagisfröken, dagmamma, datatekniker, industriarbetare, undersköterska, etc. etc. Dom jobben är redan tagna.. Jag vill vara nått som är mitt..

Men sen om man ser det från andra hållet så vet jag inte alls vad jag VILL göra.. det är lättare att rada upp sånt som går fetbort.. Jag skulle vilja gå Hotell & Resturant Management-programmet, men tänk om jag är värdelös på de då?
Jag skulle kunna tänka mig att jobba med barn men jag vill inte blir förskollärare.. eler lärare heler för den delen.
JAg skulle vilja läsa egenföretagande för jag vill hemskt gärna öppna eget, ett litet café eller så kanske..
Men for real!!??
va fan ska jag göra?

Soffläge är intaget, jag har legat här nu sen typ tio, halv elva och streck-sett gamla Sex N The City avsnitt..
Jag har vräkt i mig en tvåliters flaska cola.. en gigantisk chipspåse, en skål me dipp och otalige antal winegums..
Ja jag vet! Man blir fet av att svulla på det där viset! Jaja, BITE ME! Haha.. :p
Har bylsat in mig i mitt gosiga täcke i vardagsrummet där vädringsfönstret stått öppet ända sedan gårdagens hetta sköljde över oss så det är så där nästan höstmysigt.. eller helt enkelt försommarsvalt härinne..
Enda värmen kommer ifrån datorn, som förövrigt såtr på dygnet runt i princip. Vem behöver ha elementen igång liksom?
Kevin har suttit ihopkrupna inne i datarummet sen strax innan jag la mig här.. och det vette gudarna hur länge dom suttit och nördat innan jag kom hem från jobbet vid sju.. JAja, Farre far ju hem imorgon så.. vad gör man..
Mitt datarum för övrigt.. som intagits av Farre som anlände förra fredan.. ska få sig en ordentlig upstädning på onsdag tänkte jag.. Rummet ska återintas och åter bli ett gästrum.
Inte ett datarum täckt från golv till tak av svettiga t-shirts och tomma kaffekoppar.. Inget illa ment, det gör mig verkligen ingenting att Farre är här, jag tycker om honom, han är trevlig och lätthanterlig.. Jag skulle inhysa Farre utan problem när helst han bad om det, en väldigt viktig vän =) och han har inte lämnat ens hälften av disken därinne.
Nu när Farre åker tillbaka till Strömsund får jag dessutom tillbaka min sänggranne, han må snarka värre än jag vet inte vad.. men det är då tusen gånger lättare att somna till än att ligga helt själv i våran ack alldeles för breda och satan så stenhårda säng..

JAg ska hämta Christina på flyget imorgon så egentligen borde jag väl lägga mig och sova men jag känner mig inte direkt manad att lägga igen ögonen.. kan ju bero på all Cola.. eler det faktum att jag blir klarvaken så fort jag ör pojkarnas prat inifrån rummet intill. Jag har alltid svårt att sova när det är liv och rörelse runt omkring., Jag bir så himla, himla nyfiken.. Det är samma sak när Kevins arbetskompisar varit här efter nattskiften och spelat poker.. då ligger jag i sovrummet och förösker att inte spetsa öronen för att lätta höra vad dom säger.. drar mig för att smyga upp ur sängen för att se vem som ligger bäst till..
Herregud, så jäla spännande är det egentligen inte...
Ja just ja, jag van första vändan poker i lördag btw.
MYCKET STOLT =)

Om det är nånting jag lärt mig den här veckan så är det hur sjukt mycket jag hatar WOW:. fy fan..
äckliga dataspel.

Pecae Out.