.

Låg där i mörkret och vred och vände på mig. Kunde verkligen inte för allt i världen lyckas somna, även fast min älskade sambo redan somnat för länge sen. Provade läsa lite, slötittade lite på tv.. Nope.

Istället drev jag mig själv vansinnig med grubbel.
Jag har dåligt samvete över det här med högskoleprovet..
att jag inte pluggat och förberett mig tillräckligt hårt liksom..
Om en månad är provet och samma kväll kommer jag troligt vis få bekräftat att jag precis slängt 350 spänn rätt ner i sjön. Men jag fattar ju fan inte vad jag läser! Hur lätt är det att motivera sig själv då?.. Största delen av tiden sitter jag bara och svär och när jag till slut lägger undan böckerna känner jag mig som en komplett idiot och börjar verkligen ifrågasätta hur jag ens kunde gå ut gymnasiet med godkända betyg...
SUCK

Men det är inte bara det som bekymrar mig..
Jag har ju som mer eller mindre bestämt mig för att jag vill bli förskolelärare..
Men varför då? för att jag är för feg för att bli det jag egentligen vill bli..
Jag tror helt enkelt inte att jag har vad som krävs, att jag är villig att jobba så hårt som det krävs för att jag ska kunna nå dit jag egentligen vill..
en jag vill inte vakna en morgon och inse att jag nöjde mig med mindre än jag borde ha gjort..

När jag tittar mig omkring där jag är nu, ser jag överallt folk som nöjt sig..
En som egentligen är arkitekt men istället nöjt sig med att plocka äpplen hela dagarna, bitter som få..
En som vill bli hästveterinär men som pga. enligt henne själv för dåliga betyg nöjt sig med att bli sjuksköterska..
En som helt enkelt nöjt sig bara för att han velat fram och tillbaka för länge..
Vad gör mig en uns bättre?
Varför skulle jag lyckas?

Åh kära nån!
Hur fan ska jag veta vad jag ska göra egentligen?
Varför är inte jag lika målmedveten som alla andra tycks vara?
Någon annan borde fan bestämma..
Det här är inte rättvist..