.

Utanför fönstret faller tunga snöflingor. I några timmar till lyckas vi nog hålla mörkret stången. Ingen hemma utom jag och mina tankar. Kylan har verkligen haft oss i ett hårt grepp dom senaste månaderna, både vädermässigt och på andra plan men häromdagen sken faktiskt solen. Solen sken och ingav oss hopp. Hopp om en ljusare tid framöver, en varmare tid framöver. Jag hoppas och jag längtar. För det kan jag inte sticka under stol med, tålamodet tryter. Det är ju tyvärr inte bara den vädermässiga kylan, och mörkret som jag inte själv kan styra över, hur gärna jag än vill. Antar att man tillslut måste inse sina egna begränsningar och helt enkelt ta ett steg tillbaka. Nöja sig med sin roll som betraktaren helt enkelt. Låta andra hantera mörkret och kylan i sin egen tid. Men en sak ska du veta, när du är redo så möter jag dig gärna i solen. Som en klok pojke sa: "dags att släppa sargen och hoppa in i matchen" True ain't it?