.

..har jag fått höra så många gånger att jag inte kan minnas, kanske är det därför jag inte kan sova heller..

Att lösa en dispyt över telefonen är aldrig enkelt, och det var det inte den här gången heller. Troligast för att jag fortfarande bubblar av ilska och det enda gensvar jag får av dig är lama ursäkter och nochalans.
Jag börjar se ett samband med en riktigt dålig film vi såg för ett tag sen: Idiocracy.
Den handlar i korta drag om att evolutionen går bakänges. Och NO SHIT! vad oss två anbelangar, så har vi verkligen klampat några ordentliga steg bakåt.. Inte så mycket vi som du, men iaf..

Egentligen har jag alltid vetat att det här är exakt sån som du är. Jag borde accepterat ditt beteende för länge sen, eller om inte accepterat så åtminstone lärt mig leva med det. Men faktum är att ilskan över din själviska framfart äter upp mig från insidan. Och ytterligare ett faktum är att jag gjort allt som står i min makt för att få dig att förstå, se saker och ting ur mitt perspektiv och kanske överväga en förändring.
Och nu vet jag helt enkelt inte vars vi står?

En nära vän satte på sätt och vis ord på min frustration: förstår han inte att i ett förhållande representerar man även den andra parten? Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, vilket svar som var mest politiskt korrekt. Men samtidigt så kan jag inte sticka under stol med att min vän slog huvudet på spiken. Ditt beteende är fruktansvärt själviskt och oerhört respektlöst mot mig, inte bara av den anledningen avv du bryter dina löften till mig och totalt nonchalerar mina varningsflaggor, utan även av den anledning att.. jag skäms lite för att säga det,
Du skämmer ut mig.

Jag hemsöks av facebookfoton, dryga kommentarer och en massa annat.
Annat som du obrytt rycker på axlarna åt och skrattar bort.

Jag önskar bara att du inom de närmsta timmar kommer till nån sorts insikt, för helt ärligt, det här är en flicka som är i desperat behov av sin skönhetssömn och jag orkar verkligen inte vara osams mycket längre.