.

Kevin har somnat för länge sen, ligger och kramar kudden och det utan att snarka. Det är mörkt i rummet, fönstret står lite öppet så man hör fåglarna utanför och svalkan slipper in och kyler ner lite. Alla andra har nog också somnat vid det här laget, det är tyst i hela huset.. men allt detta till trots så kan jag inte sova..
Och det bara tack vare ett dumt nedrans sms som inte var menat som nånting utan endast ett litet "fun fact" sådär i förbifarten! Knäppt egentligen hur en liten mening kan sätta sånn spinn på tankevärksamheten att man verklgien inte får någon ro i kroppen. Jag är så trött, så less på att den här dagen aldrig tar slut.. min kropp bara skriker efter vila men så fort jag stänger ögonen sätter skiten igång.. En massa konstigt grubbel som jag trodde jag förlagt, arkiverat eller hur som helst blivit kvitt för länge sen, men icket.

Bara det faktum att hela situationen känns så hopplös har förstört min sömn fler än en gång tidigare. Jag vet inte om det verkligen är någonting att hänga upp sig på, det som varit förut, det jag hade.. men jag vill så hemskt gärna ha det tillbaka och helt ärligt så förstår jag inte varför jag inte kan få det, åtminstone nån liknande sort av det. Jamena, herregud.. nog förstår väl jag att det inte alltid går att på tillbaka PRECIS som det var och att folk faktiskt går vidare på eget håll men varför ska inte jag kunna rymmas på ett hörn? Vi kan väl inte bara dött och förintats?
Varför är det bara jag som försvunnit ur ekvationen?

Jag är sämst på relationer så mest troligt äre jag själv som fuckat upp, såklart.. jag kan inte tänka mig nått annat. Eller så tror jag såhär i efterhand att jag HAR ansträngt mig för att komma tillbaka när jag kanske egentligen inte alls har det. Jag vet faktiskt inte.. Nu är vi iaf degraderade till artighetsfraser, missade samtal och obesvarade meddelanden. Och saken är den att ni antagligen inte ens ägnat mig en tanke, Kan inte vara nån annans än mitt eget fel...
Om det nu är försent, kan ingen bara vara så jävla vänlig å tala om det för mig då?
Avliva det skadeskjutna.

Men det handlar inte om självömkan eller att jag klandrar någon annan, jag önskar bara att jag visste hur jag skulle göra för att tordas ta för mig mer, om så bara ytte pytte lite mer..  det är ytterligare en sak jag saknar från tiden som var, oräddheten, den där oerhörda känslan av att JAG fixar det, Vem skulle kunna stoppa mig? liksom..
Jag känner mig som ett redigt vrak.. igång på tomgång,  utan nån motivation till nånting.
Vem fan trodde att jag skulle lyckas anyway?
 
Jag känner längst in i själen att det är dags att styra upp det hela, sluta gräva runt i allt gammalt och försöka se framåt.. men om jag inte lyckats tidigare, hur i helvete ska jag då kunna övertyga mig själv om att den här gången, den här gången går det minsann vägen?
Jag ser liksom ingen lösning på det hela,
jag får helt enkelt leva hela mitt liv med ånger och tusentals obesvarade frågor..
Och om jag aldrig får veta vad jag gjort fel.. Hur ska jag då någonsin lära mig så det inte händer igen?

Äsch, Fuck it.