.

Jag har aldrig trott att jag varit kapabel att känna hat.
Jag har aldrig trott att det var möjligt att jag skulle kunna hata något eller någon.
Jag har alltid velat intala mig själv att det inte finns nånting i mitt liv som jag skule vilja ha ogjort.
Jag har altid hävdat att man ska leva utan ånger.
Fast dilemmat tar ju inte slut där eller hur?
Om jag kunde vrida tillbaka tiden så finns det visst saker jag skulle vilja ha ogjort.
Saker inte varit inom min kontroll.
Händelser som bara framkallar hat.

Det finns människor i mitt liv som finns där, inte för att jag valt det själv utan för att dom blivit mig tildelade.
Genom andra människor, som jag älskar och håller av. På riktigt.
Och jag antar att det aldrig kommer bli så att man helt själv styr vilka människor man omges av,
Även om jag gärna velat ha möjligheten att styra det, Just this once
En dag i klarhet vet jag att dessa människor, denna människa alltid kommer finnas i min omgivning.
Vare sig jag vill det eller inte.
För det är inget jag själv rår på.

Fast på sätt och vis är det inte riktigt sant det heller.
Jag kan välja att utesluta dessa människor, utesluta dom ur mitt liv. Men till vilket pris?
Skulle jag välja att konfrontera de oförätter som gjorts skulle det bara innebära sorg.
Inte för mig kanske, men min sinnesro skulle utebli på grund av den sorg jag utsatt alla andra för.
Och jag kan helt ärligt säga att så självälskande och självcentrerad är jag inte, att jag sätter mig själv i första rummet. Oavsett vad.

Som sagt i dagar av klarhet vet jag allt detta.
Men sen kommer dagar som denna då jag bara vill skrika och slå.
Få hela världen att känna mig sorg och ta mitt parti.
Gömma mig i dess famn och låta mig försvinna ur allas dömmande blickfång.
Dagar då jag vill utesluta dig ur mitt liv, till vilket pris som helst.
Men dagen, klarhet eller ej, slutar alltid med att jag sväljer och ser åt ett annat håll.
Jag vill inte ta den fighten.
Även om jag hatar dig..
..så älskar jag dom andra för mycket för att smärta dem så.