.

Sitter här och känner mig aningens bortglömd. Helt obefogat antagligen men jag kan inte riktigt hjälpa det.
Folk Har så mycket på sin agenda att jag inte riktigt hinns med fast jag tycker att jag borde rymmas.
Jag vill inte ställa till med en scen men helst av allt skulle jag bara vilja ställa mig mitt i rummet och skrika.
Istället låter jag det bero men kan fortfarande inte släppa den där gnagande känslan.
Är jag inte lika viktig för dig som jag var förut?
Jag gör antagligen bäst i att släppa det helt och gå vidare. Glömma det och göra det bästa av situationen, men tyvärr.
Istället sitter jag här i mörkret och känslan gnager.
Äter upp mig inifrån.
Jag vill vara viktig, om inte viktigast så viktig i alla fall.
Damnit!