.

Min bror ställde mig den enkla frågan; Hjärta eller hjärna?

Jag valde hjärta.
Hjärtat sa mig att jag inte var redo att ge upp riktigt ännu,
trots våra uppenbara problem.
Hjärnan ifrågasatte varför jag ens påbörjat allt detta.
Tvingade mig att ställa frågan om jag inte hade klarat mig bättre utan dig.
Hittat någon annan, någon som var villig att ge mig någonting tillbaka.
Mitt hjärta sa att jag skulle fortsätta kämpa.
Rädda det som gick för att möta en enklare morgondag.
En morgondag fylld av lättnad och lycka.
En chans att fullfölja det tunga arbetet mot en strålande romans.
Hjärnan sa att det var en omöjlighet,
att vår romans aldrig skulle bli mer än problem som hopade sig,
ett evigt bråkande fram och tillbaka.
En ond cirkel som bara skulle fortsätta att nöta ner oss till grus.

Alla jag beklagat mig för har sagt åt mig att mitt eviga kämpande
hela tiden varit totalt förgäves. Totalt meningslöst och utan chans till framgång.
Men aldrig, aldrig någonsin har jag låtit dom tro att jag håller med dem.
Jag har alltid försvarat dig, försvarat oss.
Någon gång ska väl allt fungera felfritt, eller hur?
Om så bara för en liten stund.

Jag har försökt att göra mitt bästa för dig. Jag har gett till mitt allt.
Jag har stått fast vid dig när andra sagt at jag burit mig dumdristigt åt.
Jag har försvarat dig och aldrig skämts över dig.
Jag har erbjudit dig allt jag har men du har mött mig med brutalt motstånd.
Aldrig ens försökt att gå mig till mötes.
Jag har försökt se opartiskt på våra problem och visst,
jag kan inte säga att jag är oskyldig men jag är inte den som orsakat problemen
ens hälften av alla gånger vi råkat i luven på varandra.
Du är den som orsakat mig all denna smärta.
Du upplyser mig om problemen och bristerna, allt som felar
och jag gör allt jag förmår för att ställa allting till rätta igen för att jag vill vara dig till lags av den enkla anledningen att jag vill att vi ska fungera.
Jag är inte villig att ge upp oss än.
Jag vill att vi ska fungera och precis när jag tror jag lyckats så ställer du till med något än värre och cirkeln slutar sig allt tätare, allt mörkare
Allt längre bort från rädddning.
Varför låter du mig inte vara lycklig?

Mitt hjärta är nära på krossat.
Jag har snart inget kvar att ge.
Jag vet knappt längre vad jag ska göra för att vara dig till lags,
Jag vet knappt längre vad som FINNS att göra, jag har försökt allt.
Men ingenting duger, ingenting är tillräckligt.
Ingenting jag gör är rätt.





BILJÄVEL!