.

Regnet har upphört, ute är det rent, friskt och oförstört.
Kylan har sakta börjat anlända till Umeå, solen värmer fortfarande men skuggan kyler. Då är också värmen som underbarast. När pessimisten möts av solens varma strålar blir hela dagen helt plötsligt så mycket lättare att handskas med. Varken kylan eller värmen är konsekvent. Men kylan är mer självklar, mer förväntad. Det här är den enda sorts kyla jag njuter av, när man blir tvungen att ta på sig mössa, halsduk och vantar. Det är den enda kylan. All kyla är ju dock tyvärr inte väderstyrd. För även vissa av dom allra soligaste dagarna så känner man av kylan, den obehagliga sorten. Den man inte avhjälper med mössa eller vante utan som endast är avhjälpt med en varm tanke eller ett soligt leende. När dagen är för mycket att hantera och ingen hjälp finns inom räckhåll, då är kylan alldeles för påtaglig.

Jag längtar efter snön, inte stadens slask utan den tjocka, mjuka, vita sorten som gömmer allting grått och fult i väntan på tö. Snön som så oklandrande gömmer allting, stoppar undan det till en vårdag då det är mer uthärdligt. Snön som bäddar in och bäddar om, omfamnar dig i ett försök att få dig att förstå att allt kommer utröna sig till det bästa. Jag längar efter att få sitta i mitt sovrumsfönster och välkomna dom så flingorna som oskyldigt kommer till min undsättning. Utan krav, utan måsten bara för att det är så snöflingor gör, dom faller till marken för att antingen lägga sig till rätta och stanna en stund eller smälta och försvinna utan så mycket som ett spår.