.

Min lediga dag har varit så långt från konstruktiv som bara är möjligt.  Å andra sidan är det dagar som denna som jag använder till att rannsaka mig själv och mitt liv, rätt välbehövt emellanåt. Fast som med allting annat så har jag en tendens att glida lite ifrån ämnet.
Kev åker till Strömsund nästa helg med Haj å Lexus (haha) för å hälsa på en polare. Dom fyra har verkligen en speciell relation till varandra. Dom har gått gymnasiet tillsammans, härjade som bara den och har hållit ihop i vått och torrt enda sen dess. Jag är lite avundsjuk faktiskt. Dom ringer varandra med jämna mellanrum och hälsar på varandra nån gång då och då. men framförallt så märks det att dom finns där. En mycket god vän sa till mig vid ett tillfälle, att jag kunde alltid ringa henne, no matter what men nu, nio gånger av tio svarar hon inte ens och skickar jag ett mess tar det dagar innan jag får svar om jag ens får ett.
Jag har nästan ingen kontakt med dom jag gick gymnasiet tillsammans med. Självklart träffas vi ibland, som på jul tillexempel och det värderar jag mycket högt men tyvärr så är det ungefär så långt vår relation sträcker sig. Antar att man skulle kunna skylla på avståndet men, HAllå?! Hur långt är det mellan Leksand-Umeå jämfört med Umeå-Vilhelmina? eller jämfört med avståndet mellan två lägenhetshus, framförallt? och har vi verkligen så mycket på vår tallrik att vi inte kan unna våra medmänniskor en stund av vår tid? Don't they matter any more?
Antar att man skulle kunna ta på sig ansvaret själv och förklara fenomenet med att man inte hör av sig, men jag ska väl inte vara den enda som hör av mig? Det kanske helt enkelt är som Kevin säger, att man växer ifrån varandra. Självklart, folk vill olika saker med sina liv, färdas i olika riktningar. Vissa nöjer sig med ett hus och en stadig pojkvän medan andra vill ha vänner att rumla runt på inneställen mitt i natten med. Men varför är det isånnafall bara jag som försvunnit ut ur bilden? Har jag gjort något konstigt val som ingen annan gjort?
Mina vänner har alla gjort väldigt olika val i sina liv, vissa utav dom var väldigt rastlösa som unga men har nu sambo sen länge tillbaka medans andra tagit vilda kliv ut i det okända, utan någon rädsla för vad dom möts av. Jag flyttade bort från byn som kvävde mig och har skapat mig ett liv jag trivs med. Frågan är bara hur mycket jag tappat längs vägen. Hade saker och ting varit annorlunda om jag stannat kvar där jag var? Jag vill inte tro det. Jag vill inte behöva ångra mina beslut varje vaken timme. Då är det bättre att försonas med tanken att vi växt ifrån varandra och att jag får nöja mig med högtidernas återseenden istället för den ack så hjärtliga vänskapen vi delade.
Kevin säger hela tiden till mig att det är ingen annan än jag själv som kan göra något åt att jag känner mig ensam och jag vet att han har rätt. Men när det känns som att man blir bortstött, bortvald av dom vännerna som ska vara ens närmsta, Hur ska man då våga? Våga vara sig själv och faktiskt försöka få kontakt med en annan människa?
Jag antar att jag inte har någon annan att skylla än mig själv, att jag är ensam är för att jag är en värdelös vän.