Hönor och fjädrar.
Jag ska prova en annan taktik, då jag nyligen läst världens bästa blogg.
Here it goes:
Det är alldeles tyst här nu, dagen har lidit mot sitt slut och alla sover, alla utom jag och katten. Det märks tydligt att sommaren lider mot sitt slut, metrologer och besserwissrar får hävda att värmen kommer tillbaka men jag har i alla fall förberett mig på hösten, jag har ingenting emot höst. Löven i alla vackra färger och sedan när frosten kommer. Hösten är ett väldigt tacksamt element som bryter av mot alla krav och måsten som följer sommaren till. Att påbylsad stå ute och prata strunt och det bildas små rökmoln av kylan när man andas, det gör mig ingenting.
Kevin sover, och jag förundras över hur jag har förändrats. För inte allt för länge sedan kunde jag inte gå och lägga mig utan att han också gjorde det, gick och la mig så fort han gjorde det. Allt för att inte vara själv. Jag tror och intalar mig själv att det är för att jag är tryggare i mig själv som jag blivit mera självständig, inte för att jag bryr mig mindre. För jag bryr mig väldigt mycket om honom. Jag tror bara att för en gång skull så har det äntligen sjunkit in att jag inte alltid behöver ha någon annan hos mig för att kunna existera, är det inte så dom säger. "Du kan inte älska någon annan förränn du älskar dig själv" Jag vet inte om jag skulle säga att jag älskar mig själv, låter lite mycket tycker jag. Men jag har lärt mig se mitt eget värde iaf. Det är en god bit på väg.
Men som vilken annan AA som helst så får jag mina återfall, fruktansvärda själsliga krämpor då jag bara tycker synd om mig själv, tror att alla avskyr min blotta åsyn. Dom kommer dock mer och mer sällan, och innefattar nästan aldrig min Kevin längre. Men självförtroendet sviktar lika fullt och jag känner mig bara jobbig, klumpig och ivägen. Då tackar man sina nära och kära som gör en smidig, rolig och intressant igen. Så man känner sig som en fågel.
För det värsta som finns är när man är så insluten i sig själv att man gör strutsar av dun och ställer till en scen man sen får ångra för att man med sin framfart sårat någon helt utan att det var ens avsikt, självömkan leder aldrig någon vart. För utan att skryta kan du vara stolt över dig själv, hylla dina bedrifter och stå för det du åstadkommer. Världen behöver veta att du kan, och du åstadkommer så mycket mer om du tror på dig själv.
Jag har en tendens att allt som oftast inte trivas riktigt i mitt eget skinn, känna mig annorlunda och att jag inte passar in. Skulle jag vara med i en teckand serie skule jag ha ett litet spöke på vardera axel som hela tiden talade om för mig vad jag skulle tycka, tänka och känna men man får försöka slå ifrån sig sånt, man får helt enkelt försöka ta det med en klackspark. Om du skulle vara som alla andra skulle ingen ändå lägga märka till dig. Det är du själv som gör din utstrålning, inte att du efterapar någon annan.
Jag har en vän som är allt annat än som alla andra och visst, han går inte ihop med alla men merparten har märkt honom och tycker att han är bra, just för att han är sig själv. Precis som hösten med sina brinnande färgen och vinter som döljer allt fult och gömmer det till ljusare stunder. Han delar med mig min kärlek för regnet. Precis som hösten är regnet så kravlöst. I regnet ska man bara vara. Regnet renar och förebygger för kommande torka, för att alla ska få vara precis så grönt och vackert som regnet tillsammans med solen gör det.
Nu, innan natten blir till dag så ska jag gå och hålla om min bäste vän och krama honom tills solen går upp, för solen gör alltid det. Imorgon väntar en ny arbetsdag med nya utmaningar och nya mål att uppnå men det är precis så det ska vara. Varje dag ska vara en utmaning, även om alla utmaningar inte mottas med öppna armar och ett glädjetjut. Om det bara är utförsbacke hela tiden, hur ska du då kunna uppskatta dem?
Peace Out
Catch'a on the flipside
Here it goes:
Det är alldeles tyst här nu, dagen har lidit mot sitt slut och alla sover, alla utom jag och katten. Det märks tydligt att sommaren lider mot sitt slut, metrologer och besserwissrar får hävda att värmen kommer tillbaka men jag har i alla fall förberett mig på hösten, jag har ingenting emot höst. Löven i alla vackra färger och sedan när frosten kommer. Hösten är ett väldigt tacksamt element som bryter av mot alla krav och måsten som följer sommaren till. Att påbylsad stå ute och prata strunt och det bildas små rökmoln av kylan när man andas, det gör mig ingenting.
Kevin sover, och jag förundras över hur jag har förändrats. För inte allt för länge sedan kunde jag inte gå och lägga mig utan att han också gjorde det, gick och la mig så fort han gjorde det. Allt för att inte vara själv. Jag tror och intalar mig själv att det är för att jag är tryggare i mig själv som jag blivit mera självständig, inte för att jag bryr mig mindre. För jag bryr mig väldigt mycket om honom. Jag tror bara att för en gång skull så har det äntligen sjunkit in att jag inte alltid behöver ha någon annan hos mig för att kunna existera, är det inte så dom säger. "Du kan inte älska någon annan förränn du älskar dig själv" Jag vet inte om jag skulle säga att jag älskar mig själv, låter lite mycket tycker jag. Men jag har lärt mig se mitt eget värde iaf. Det är en god bit på väg.
Men som vilken annan AA som helst så får jag mina återfall, fruktansvärda själsliga krämpor då jag bara tycker synd om mig själv, tror att alla avskyr min blotta åsyn. Dom kommer dock mer och mer sällan, och innefattar nästan aldrig min Kevin längre. Men självförtroendet sviktar lika fullt och jag känner mig bara jobbig, klumpig och ivägen. Då tackar man sina nära och kära som gör en smidig, rolig och intressant igen. Så man känner sig som en fågel.
För det värsta som finns är när man är så insluten i sig själv att man gör strutsar av dun och ställer till en scen man sen får ångra för att man med sin framfart sårat någon helt utan att det var ens avsikt, självömkan leder aldrig någon vart. För utan att skryta kan du vara stolt över dig själv, hylla dina bedrifter och stå för det du åstadkommer. Världen behöver veta att du kan, och du åstadkommer så mycket mer om du tror på dig själv.
Jag har en tendens att allt som oftast inte trivas riktigt i mitt eget skinn, känna mig annorlunda och att jag inte passar in. Skulle jag vara med i en teckand serie skule jag ha ett litet spöke på vardera axel som hela tiden talade om för mig vad jag skulle tycka, tänka och känna men man får försöka slå ifrån sig sånt, man får helt enkelt försöka ta det med en klackspark. Om du skulle vara som alla andra skulle ingen ändå lägga märka till dig. Det är du själv som gör din utstrålning, inte att du efterapar någon annan.
Jag har en vän som är allt annat än som alla andra och visst, han går inte ihop med alla men merparten har märkt honom och tycker att han är bra, just för att han är sig själv. Precis som hösten med sina brinnande färgen och vinter som döljer allt fult och gömmer det till ljusare stunder. Han delar med mig min kärlek för regnet. Precis som hösten är regnet så kravlöst. I regnet ska man bara vara. Regnet renar och förebygger för kommande torka, för att alla ska få vara precis så grönt och vackert som regnet tillsammans med solen gör det.
Nu, innan natten blir till dag så ska jag gå och hålla om min bäste vän och krama honom tills solen går upp, för solen gör alltid det. Imorgon väntar en ny arbetsdag med nya utmaningar och nya mål att uppnå men det är precis så det ska vara. Varje dag ska vara en utmaning, även om alla utmaningar inte mottas med öppna armar och ett glädjetjut. Om det bara är utförsbacke hela tiden, hur ska du då kunna uppskatta dem?
Peace Out
Catch'a on the flipside
Kommentarer
Trackback
