.

Hur för man en diskussion med någon som inte ser sin sida av saken?
Hur får personen att se vad de gör och säger när de bara svarar genom att vrida dina ord till nått annat?
När du återger vad de sagt och får till svar att "Nej, så sa jag inte"
Ska du då tvinga fram en lösning genom att pressa och pressa tills ni båda skriker?
Eller är det då bara att svälja, ta ett djupt andetag och strunta i det?
Finns det inget annat sätt? Nått sätt att nå igenom och nå fram.

Jag hoppas innerligt att jag inte är sån. En sån som inte ser sin del i det hela.
Jag hoppas innerligt att jag står för vad jag säger. Jag hoppas jag tar mitt ansvar.
Jag vet att jag i stridens hetta säger saker jag inte menar...
men jag vet också att jag ber om ursäkt för exakt sånna saker.. väldigt ofta.
Jag hetsar upp mig alldeles för lätt, men det står jag för.
Det står jag för.

Jag vet och att jag säger ifrån när jag får en spydig kommentar och det är inget jag ber om ursäkt för, eller ångrar men när jag bara får till svar "Alltså, jag förstår inte, Vad är det med dig?" Då hetsar jag upp alldeles för mycket och säger saker jag inte menar och det ber jag om ursäkt för. Men inte förrän den ursprungliga diskussionen är löst.
Men så länge du inte erkänner och ser ditt eget beteende kan vi inte lösa den.
Det får du stå för.

Jag vill tro att jag kan granska mig själv på rätt sätt,
att jag ser hur mina kommentarer och mitt agerande påverkar andra. Det vill jag gärna tro.
Jag vet att jag inte är felfri. Jag är långt ifrån felfri men det erkänner jag.
Jag vill inte vara den som lurar sig själv genom att tro att allting alltid är någon annans fel.
Det får du stå för.

Jag sitter här helt nollad och förstår inte hur du resonerar,
förstår inte hur du kan dömma mig så lätt och bara förbise dig själv helt och hållet.
Jag förstår inte hur du kan låta din ilska och stolthet ta så stor plats att du vägrar möta mig halvvägs.
Du kan inte på fullaste allvar tro att jag tänker komma krypande efter och be om ursäkt för allt.
För att vi har olika åsikter, för att vi ibland inte förstår varandra, för att även du säger saker du inte menar eller inte menar det som du säger på det sätt som du säger det,för att jag har en egen vilja och ett eget tycke,  för att jag inte viker mig så fort du säger ifrån.
Nej för där säger min stolthet och min känsla för egenvärde ifrån.

Trots allt handlar det inte om vem det är som ska ge sig, Jag gjorde ett ärligt sök att få lösa konflikten men precis som så många gånger viftade du bort mitt försök för att... jag vet inte.. låta mig krypa lite kanske..
För att bygga på ditt ego, för att ge dig själv en känsla av makt kanske, jag vet inte men jag har sett det så många gånger förut. hoppas bara inte att jag gör likadant,
Jag hoppas bara att jag själv inte gör likadant och precis som du är för blind, för stolt för att se det.
 
Det sägs ju att man måste vara två för att träta.. och det kan väl i å för sej vara sant.
Men för att starta en diskussion behöver man inte nödvändigtvis vara två..
Däremot måste man vara två för att avsluta den.
Alla som känner mig vet att jag kan vara ganska långsur och det finns ju tillfällen då det passar mer eller mindre bra eftersom jag inte är speciellt bra på att göra mig till. Man ser i regel rakt igenom mig, å ut på andra sidan..
Och när jag då inte lyckas uprätthålla fasaden utan "ställer till en scen" så blir det också mitt fel fast det egentligen var du som inte ville lösa konflikten/diskussionen förrän jag krypit för dig tillräckligt.
Så varför inte då släppa stoltheten och erkänna vad båda parter sagt istället för att bara hänga upp sig på det JAG sagt.. Du kommer få din ursäkt så länge du är villig att lösa diskussionen för först då kommer jag sluta vara sur.
Erkänn, erkänn din del bara..