.

Än en gång har pojkarna lyckats klämma in mig i mitten av en onödig konflikt som först och främst
inte bör tas under influensen av alkohol och som dessutom inte rör någonting som
dom två behöver bry sig i att diskutera mellan varandra.
Glåpord kastas åt höger och vänster tills nån i vredesmod och
frustrerad desperation slår ett slag under bältet, långt under bältet denna gång.

Jag hatar den sits ni sätter mig i. Jag hatar att ni är så själviska och så stolta att ni inte kan se till någon
annan än er själva, och jag HATAR att ni gör det så pass offentligt som DU valt att göra.
Genom BLOGGINLÄGG bl.a.
Jag har alltid hävdat att jag skriver blogg för att reflektera över mitt liv, mig och mina tankar och
har jag någonsin lämnat ett inlägg som haft för avsikt att skada någon
så ber jag för detta så hemskt mycket om ursäkt.
För det är den fegaste av krigsföring.
Att sitta och smutskasta en annan i vansinnig ilska på ett sätt som innebär att åskådare och
besökare skapar sig en uppfattning av situationen som kanske inte alltid är helt rättvis, det är fegt.

"Jag vet att jag inte är perfekt, inte ens i närheten.
Jag vet att jag kan vara otrevlig och rent av elak ibland.
Att jag helt tappar besinningen har också hänt några gånger under mitt liv
och för dessa gånger skäms jag verkligen då det verkligen inte är en sån människa jag vill vara"

Det är dina egna ord, och ändå väljer du att totalt nonchalera hans försök till försoning och
lägger istället energin på smutskastning. Jag förstår din ilska över att ha blivit påhoppad
på det viset som hände i fredags, och jag försvarar inte på något vis hur han behandlade dig
men med tanke på allt som hänt oss det senaste halvåret förstår jag inte
hur DU kan vara så snabb på att dömma.

Du pratar om meningskiljaktigheter ni två hade sinsemellan "som slutade mindre bra"
Och med de menar du att du pga. något som inte berörde dig skapade en konflikt och
sen undvek att lösa det, utan jag var tvungen, JAG, att tjata på dig i en veckas tid
för att du skulle ta dig i kragen och plocka upp telefonen för att lösa situationen.
Vad skulle jag annars göra? För när ni beter er såhär så hamnar jag mig mitt emellan.
Och även om ni båda tycker det är bekvämast att sticka huvudet i sanden och inte låtsas om det,
så funkar det inte i längden. Inte när det är fler än bara ni två inblandade.

Du säger att "Jag skulle aldrig vika undan eller flytta mig om jag tycker du gör fel"
Och på något vis är det nog det jag tycker är värst.
För du bryr dig inte inte om ifall du har fel eller inte, Men jävlar om nån annan har det,
då ska dom minsann få höra. Att stänga in sig och stänga ute resten av världen,
på bekostnad av att få bevisa att en annan människa har fel, är det verkligen värt det?

Som incidenten i julas,
när en vuxen man startar en nästintill våldsam konflikt med en 15-åring om något så löjligt som ett tv-spel.
Jag vet att du fortfarande anser att du hanterade situationen som du anser rätt
men jag har så svårt att förstå hur du kan resonera på det viset,
"Han måste fan lära sig att ge sig när han vet att han har fel" väses fram
medan resten av familjen skräckslaget betraktar vad som precis ägt rum.

Att han drog de så långt som att ta upp det faktum att du voltat och kvaddat min bil är helt oförlåtligt
och absolut inget som jag försvarar. Det har han absolut ingenting med att göra och det var som sagt
verkligen ett slag under bältet för även om han inte fattar att du har dåligt samvete över de,
så vet jag de. Och det är en sak mellan oss.
Där har han ingenting att komma med.

Jag tänker inte ta någons sida och jag anser inte att jag ska behöva göra det.
Jag har pratat med honom och sagt exakt vad jag jag tycker om han fruktansvärt dålig beteende,
mot mig men FRAMFÖRALLT mot dig.
Jag har inte pratat med dig av den enkla anledningen att du inte velat utan valde att blogga om det istället,
en blogg som alla kan läsa, inte bara i Umeå

Men faktum kvarstår: Kevin har försökt be om ursäkt, bollen ligger hos dig.

Alla har vi vårat bagage. Vår tyngd att bära. Ingen i denna värld har en fläckfri bakgrund, Åtminstone inte jag.
En del av bagaget har man själv gjort sig obligerad att bära, andra delar har andra gett dig, på gott och ont.
Men även det bagage som smärtat oss mest kan inte bara vara av ondo. Alla idiotiska idiotiska saker jag gjort och utsatt både andra och mig själv för och alla saker jag blivit utsatt för, har gjort mig till den jag är idag.
Okej, fine.. Självklart finns det tillfällen då man önskar att man kunde få saker ogjorda eller att världen bara kunde lämna en ifred. Låta en få leva sitt liv ifred, utan att människorna runt en gör en illa, eller far illa de själva.
Men sen då?
Utan allt att bära, all tyngd som trycker ner en i skorna, skulle man verkligen ha någon verklighetsförankring?
Jag kan inte säga att jag inte ångrar, att jag inte önskar.. Men utan mitt bagage, vars hade jag då hamnat?

Jag har hatat, och avskytt. Dig och er, mig själv och alla andra, Men när man vaknar ur mörkret så måste man ändå försöka skrapa upp sig själv från marken och bygga något bättre. Hatet, eller i alla fall vad man trodde var hat, bleknar och försvinner, man stoppar undan det långt bort och även om det aldrig försvinner ur minnet, ur verkligheten så lär man sig ändå att hantera det, arbeta sig runt det.

Man kan inte låta bitterheten ta över, För jag minns fortfarande den lilla glada flicka jag var innan livet, som jag minns det, började, innan livet svärtades ner och innan man blev tvungen att möta morgondagen och bygga upp sin egen verklighet.

The important thing is not to be bitter over life's disappointments.
Learn to let go of the past
and recognize that everyday won't be sunny.
And when you find yourself lost in the darkness and despair,
remember it's only in the black of night you can see the stars,
and those stars will lead you back home.
So don't be afraid to make mistakes, to stumble, to fall,
cause most of the time the greatest rewards
come from doing the things that scare you the most.
Maybe you'll get everything you wish for
Maybe you'll get more than you ever could have imagined
Who knows where life will take you.
The road is long and in the end,
the journey is the destination